10 turkiska filmer du borde se - del 4

Del 4 -prisbelönt svidande samhällskritik

Çoğunluk (majoritet)

2010, regi: Seren Yüce

Allt jag någonsin försökt formulera om Turkiet. Det evinnerliga tjatandet om att Turkiets problem inte kan förklaras med skäggiga män som viftar med koranen, problemet sitter snarare i ett attitydknippe med paranoid nationalism och auktoritära tankemönster. Rätta dig i leden, försvara ditt land, gör som du blir tillsagd, slicka uppåt, sparka neråt och vad du än gör - låt bli att tänka själv.

Det här handar filmen Çoğunluk om, som nyligen vann pris för bästa film i Turkiets största filmfestival i Antalya. Fast budskapet kommer paketerat som en hård smäll på käften. Det gör ont och smärtan sitter i långt efteråt.

Huvudpersonen Mertkalk är en vanlig medelklasskille som åker runt i farsans fyrhjulsdrivna bil och slösar bort dagarna på shoppingcenter med sina grabbiga kompisar. Han är odräglig, likgiltig och hatisk. Han har inga som helst ambitioner med livet, men vem kan klandra honom. Pappa betalar. Pappa bestämmer. Pappa vet bäst. Pappa säger rätt och slätt att Mertkan ska göra sin militärtjänstgöring, gifta sig och sen ta över byggfirman. Det finns inget utrymme för Mertkan att ha några egna önskemål om livet.

Lika fastlåst i tillvaron, men med mer livsglöd, är Merkans flickvän Gül. Hon är kurd från östra Turkiet, inget Mertkan verkar bry sig nämnvärt om så länge han får ligga. Han behandlar henne som skit, och hon verkar inte heller förvänta sig nåt annat, även om hon försöker nå honom bakom hans likgiltiga fasad. Men Mertkans farsa är däremot inte likgiltig för flickvännens etnicitet.

- Du måste tänka på vem du umgås med. De där människorna kan man inte lita på, de vill dela vårt land, säger pappan i ett faderligt samtal på sängkanten i pojkrummet. Pressen är kompakt. Och rasistisk. Och vedervärdig. Och tyvärr en övertygande typisk fader-son relation i Turkiet.

Sonen hamnar i onåd hos fadern när han fyllekör hem från krogen och kvaddar den dyra landrovern. Intensiteten skruvas upp ytterligare. Skådespelandet är så bra att det blir obehagligt. Trots att huvudpersonen är en sån motbjudande idiot kan man inte låta bli att identifiera sig med honom. Han är så vanlig. Precis som vem som helst. Filmtiteln Çoğunluk betyder majoritet.

När jag kom ut ifrån bion igår mådde jag fysiskt illa. Jag var förbannad och uppriven. När ilskan lagt sig, frågade jag mig - vad är poängen med att göra en sån becksvart film? Först morgonen efter kom jag på svaret.

Att det produceras en så här träffsäkert kritisk film som dessutom belönas med pris på Turkiets största filmfestival - det är hopp. Oändligt mycket mer hopp än vad utdragna EU-förhandlingar inger.

10 turkiska filmer du borde se - del 3

Tredje filmen, guldpalmsvinnare i Cannes 1982:

Yol (the Way)

1982, regi: Şerif Gören, manus: Yilmaz Güney

Trots att filmen har nästan 30 år på nacken är den ständigt aktuell i Turkiet. Filmen spelades in i hemlighet under de turbulenta åren kring militärkuppen 1980. Yilmaz Güney som satt i fängelse under tiden instruerade regissören Şerif Gören för inspelningarna. Senare rymde Yilmaz Güney från både fängelset och Turkiet och färdigställde filmen i Schweiz. Yilmaz Guney var en kontroversiell person i Turkiet, en vänsterintellektuell filmare med kurdiskt ursprung som spenderade stora delar av sitt liv i turkiska fängelser. Yol var förbjuden i Turkiet ända fram till 1999, inte så mycket för filmens innehåll utan för det var ett verk av Yilmaz Güney, sägs det.

Filmen då? Yol är ett oerhört snyggt berättat porträtt av det ruggiga och totalitära Turkiet i början av 80-talet. Filmen börjar i ett fängelse där vi bekantar oss med fem interner som ger sig iväg till sina hemtrakter i Östra Turkiet för en veckas permission. Men det är inte direkt någon schlager att komma hem. Militären gör livet surt med vägspärrar, utegångsförbud och brutalt övervåld. Men det är inte bara militärer som är skurkar. Med familjetraditioner och sociala svårigheter tycks vanliga människor klara sig utmärkt att dra ner varandra i skiten, utan militärens hjälp.

Den bärande historien handlar om en kurdisk man vars hustru varit otrogen, och enligt hederstraditionen förväntas han nu straffa henne med döden. Mannen tvivlar. Å ena sidan känner han sig förråd och pressen från omgivningen att försvara hedern är massiv. Å andra sidan har han i fängelset börja ifrågasätta traditionerna. Det hela ställs på sin spets när han tillsammans med hustrun går en lång sträcka genom de snötäckta bergen med mordisk köld. Ska han lämna henne att dö i kylan eller bära henne på sina axlar och därmed riskera att någon av dem kommer fram till värmen?

Yol är en film som förtjänar att kommas ihåg och ses om och om igen. Inte bara som ett tidsdokument om en mörk period i Turkiets historia. Utan också för dess socialrealistiska filmpoesi. En jävligt bra film helt enkelt, se den!

http://www.youtube.com/watch?v=KgfETY68tHU&feature=related

10 turkiska filmer du borde se- del 2

Den andra rullen på min lista, en hårdkokt kultklassiker:

2. Ağır Roman (Cholera Street)

1997, regi: Mustafa Altıoklar

Det ska sägas på en gång - Ağır Roman är långt ifrån ett filmiskt mästerverk. En halvtaskig produktion, men filmens kultstatus i Turkiet är ändå välförtjänt. Filmen utspelar sig i Istanbuls fattiga slumkvarter där smågangstern Salih försöker komma upp sig i den undre världen och förälskar sig i en prostituerad.

När jag såg filmen för första gången kom jag osökt att tänka på den svenska 90-talsfilmen 30:e november. Och likheterna är många. Människor på samhällets botten som slåss med kniv och idkar älskog i pinsamt långa montagescener. Men Ağır Roman slår den svenska motsvarigheten på fingrarna med sin melodramatiska ådra, som är själva signumet för turkisk film och TV. Och för en gångs skull träffar den känslomässiga trumman rätt.

Ağır Roman betyder bokstavligen en hård roman. Och det är hårt som fan. Våld och misär. Här är det gatans lag som gäller och den är inte nådig. De kriminella porträtteras som sadistiska jävlar, men det finns också en rejäl portion romantiskt skimmer (det är ju ändå film för guds skull). En favoritscen är när två rivaliserande maffiosos är igång med att förgöra varandra i ett blodigt knivslagsmål - för att helt plötsligt avbrytas av sirenerna som tjuter för den årliga minnesstunden för landsfadern Atatürks död . Oförglömligt.

Kolla in scenen här:

http://www.youtube.com/watch?v=V9n4b9bg4YI

10 turkiska filmer du borde se

Vansinnigt trött på att diskutera politik och samhälle. För många hetsiga vardagssamtal om det religiösa spöket och turkisk nationalism. Så jag gör precis vad vilken annan vettig människa som helst gör när diskussionerna blir för mycket. Jag ser på film. Sticker huvet i sanden och storkonsumerar turkiska filmer på bio och DVD-filmer inköpta ifrån ljusskygga piratbutiker. Härmedbums inleder jag därför en lista i tio delar om turkiska filmer du inte bör missa. Ett helt subjektivt urval av filmer jag sett de senaste två åren. Först ut är:

1. Korkuyorum Anne (Mommy I'm scared)

alternativ titel: Insan nedir ki? (What's a human anyway?)

2004, regi: Reha Erdem

Filmregissören Reha Erdem har aldrig rönt några större framgångar utanför Turkiet. Vilket är jävligt synd - för resten av världen vill säga. Hans filmer har ett unikt, skruvat filmspråk som är nästintill fulländat i Korkuyorum Anne.

Storyn är enkel, för att inte säga banal. Den unga taxichauffören Ali är filmens antihjälte. Han vaknar upp efter en olycka och har drabbats av minnesförlust. Han känner inte igen sig egen pappa, till den fordrande faderns stora förtret. Samtidigt blir Ali anklagad för att ha varit delaktigt i ett rån precis före olyckan, vilket leder till många absurda frågor - Är man skyldig om man varit med om ett rån men inte kan minnas det? Har man rätt att åberopa coolhetsfaktorn i att vara kriminell, även om man inte är säker på att man egentligen är det?

Filmen vecklar ut sig i sidospår kring Alis umgängeskrets av grannar, ett persongalleri med hysteriska karaktärer som är precis så enerverande, absurda och komiska att de blir trovärdiga som typiska grannar i Istanbul. Den rappa Woody Allenska dialogen - det vill säga två timmars konstant grälande - är för det mesta genialiskt, men blir lite tröttsamt mot slutet då det tappar fart. Skådespelarinsatser är lysande, inget man är bortskämd med i turkisk film. Särskilt utmärker sig skådespelerskan Işıl Yücesoy, en veteran i turkisk film. Hon spelar en neurotisk skräddare, som styr sin vuxna son med ett sånt tyranniskt hårt grepp att han knappt kan andas.

Filmen hämtar träffsäkert inspiration ifrån den turkiska verkligheten. Att bli omskuren som liten pojke, att bli inkallad till militären och bo kvar hos sina föräldrar upp i 30-årsåldern, är bara några av de frågor som manglas med både allvar och humor.

Korkuyorum Anne är en banbrytande film eftersom den är både rolig och smart, ovanlig kombination i det här landet. Väldigt många turkiska filmer är tyvärr varken eller. Men som sagt, Korkuyorum Anne är i en klass för sig. Se den!

Öst och Väst. När ska de mötas? (Då menar jag regioner i Turkiet)

Pressuppbåd vid armenisk gudstjänst i kyrkan Akdamar, Östra Turkiet.

Första gudstjänsten på nästan hundra år. Foto: Franz von Bodelschwing

En märklig känsla har satt sig i maggropen. Är tillbaka i Istanbul efter en veckas resa i Östra Turkiet. På min resa pratade jag med Diyarbakirbor om det kurdiska modersmålet som möter på ständigt motstånd och besökte ruinerna till stadens gamla fängelse med en bekant som beskrev i detalj hur hans pappa torterades i åratal. Utanför staden Van deltog jag i den första armeniska gudstjänsten i den historiska kyrkan Akdamar på nära hundra år. Den historiska gudstjänsten lockade till sig nästan lika många journalister som armenier.

När jag väl är tillbaka i Taksim, Istanbuls innerstad, och träffar mina vänner vill de mest prata om...Istanbuls konstgallerier. I tisdags kväll blev flera gallerier i området Tophane attackerade av en mobb unga män som kastade tårgas och misshandlade fem galleribesökare. Mobben bestod av de boende i Tophane - ett konservativt slumområde som blivit attraktivt för gallerier på grund av billiga hyror + centralt läge. Typisk gentrifikations-ekvation. Om du är en trogen bloggläsare kanske du minns hur jag beskrev spänningen mellan kvarterets invånare och konstfolket i samband med en konstutställning i ett nedlagd hamam för några månader sen. Tisdagens attack skedde i samma område.

Flera av mina nära vänner var på något av gallerierna vid attacken. De berättar alla hur de vettskrämda tvingades fly från platsen, men den aggressiva folkmobben hack i häl. Trots allvaret har jag svårt att bli lika entusiastisk som mina vänner över attacken, och mina tankar springer lätt iväg när ämnet hamnar på bordet. Naturligtvis är det en gravt allvarlig incident och ingen ska tolerera att utsättas för våld. Punkt.

Men i relation till de livsöden jag hört om, och konsekvenserna av den pågående konflikten jag själv bevittnat i Östra Turkiet - så framstår den Istanbulitiska kulturelitens utsatthet som...blek.

Turkiska medier om attacken:

http://www.bianet.org/english/freedom-of-expression/124974-attack-on-art-galleries-in-istanbul

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=tophane-attack-on-art-galleries-more-than-meets-the-eye-2010-09-23

Svenskt valfläsk - Turkisk valkyckling

Entusiastiska valförättare i turkiska lokalvalet, mars 2009.

Valet, valet, valet. Nej inte det om Reinfeldt eller Sahlin, Sverigedemokrater, rut, rot och ett par procentsatser hit och dit. Jag pratar om morgondagens folkomröstning för en ny konstitution i Turkiet.

Häromnatten på en takterass, med ett sällskap värdigt ett Bellmanskämt - en turk, en tysk, en svensk och en tjerkess (om än turkisk medborgare) var det såklart folkomröstningen som stöttes och blöttes.

- Äsch, jag tänker inte rösta. Vad är det för mening med det, sade turken.

- Jag kan inte identifiera mig med varken ja- eller nej-sidan. De är alla idioter, sa tjerkessen.

- Hur ska demokratin i den här landet någonsin fungera, när folk resonerar som ni gör, sa tysken.

- I Sverige har vi också val, sa svensken.

Tysken blev provocerad av våra bojkottande vänner. Bland de turkar vi omger oss med är det tydlig slagsida av kultursfärsbubblan i Istanbul, många av dem ställer sig utanför den turkiska partipolitiken. Och visst har tysken en poäng, men det är svårt för den som är utlänning att övertyga om det demokratiska ansvaret.

-Ja men se på demokratin i Europa, eller varför inte i ditt land Tyskland, de senaste hundra åren. Tycker du att det varit någon succé, frågade turken.

Och sådär fortsatte det. Klarsynthet är väl sällan det som präglar valdebatter ett par vänner emellan, särkilt inte efter ett par öl. Trots det finns det en fråga som har dröjt sig kvar i min skallen sen den kvällen. Hur mycket ansvar ligger hos den enskilde väljaren? Inte bara att faktiskt pallra sig iväg till valrunan, utan att införskaffa sig information om vad valalternativen innebär.

När jag jämför valet i Sverige med folkomröstningen i Turkiet, får jag en obehaglig känsla i maggropen. I det turkiska valet är det betydligt mer som står på spel än i det svenska. Rättsväsendets framtida utformning, militärens maktutrymme i samhället. Trots det pratas det inte så mycket om konstitutionsförändringarna i sig. Det turkiska valet handlar väldigt mycket om vilken sida man identifierar sig med. Den gamla medelklassen och nationalisterna på nej-sidan och de sämre bemedlade och mer religiöst präglade röstar ja, för att göra en grov generalisering. Medierna följer sina ägares partilinjer så hårt, att det är svårt att prata om någon oberoende information. Vilket är synd. För om den utbildade innerstadsklass som jag omges av ger upp att ens försöka sätta sig in i sakfrågorna, hur ska då övriga Turkiet ha en chans att göra det?

dn, svd

Pizzabagarens stora chock

- VA, en svensk som pratar turkiska? Pizzabagaren kunde inte tro sina ögon. Eller öron. Pizzabagaren i min hemort Munkedal avbröt kavlandet och lämnade en stackars pizzadegsbulle som den var.

Därefter följde ett långt samtal med en salig blandning av turkiska och svenska. Om hur pizzabagaren kom till Sverige på 80-talet, om Turkiet då och nu, om hur det är att bo i Munkedal. Men varför jag som svensk valt att bosätta mig i Turkiet, landet som han själv lämnat, det kunde pizzabagaren inte riktigt förstå.

- Det är väl inget konstigt med det, sa pizzabagarens brorson, Istanbul kryllar av utlänningar. Brorsonen flyttade till Sverige ifrån Istanbul så sent som för ett par månader sen. Ett helt annat Turkiet än det som pizzabagaren lämnade i en tid präglat av militärkuppen 1980.

Och man kan inte annat än ge pizzabagarens brorson rätt. Istanbul kryllar av oss utlänningar. Européer och amerikaner. Men det finns också migranter från länder i Centralasien, Afrika och Mellanöstern, naturligtvis har de migrerat av helt andra anledningar och med andra förutsättningar.

För två år sedan var 73.000 utlänningar skrivna i Turkiet, vilket förmodligen är en minimal topp av det stora isberg av utlänningar som kommit hit utan att bemöda sig att skaffa uppehållstillstånd. Så, tänker du förmodligen nu, hur är det då med integrationen? Främlingfientligheten och lättplockade politiska poäng genom att skylla allt på invandringen? Njae. Visst finns det de grupper som upplever svårigheter och diskriminering, framförallt afrikanerna. För oss ifrån rika länder med eftertraktade pass är det mest gräddfilsföreträde, de gånger det är tal om någon åtskillnad.

Men i den turkiska offentligheten är invandringen något av en icke-fråga, och det förekommer inte så mycket varken av bu eller bä. Kanske för att det inte finns någon vidare välfärd som man kan anklaga invandrare för att parasitera på.

Det ska också tilläggas att pizzabagaren, trots att många frågetecken kvarstod, var så glad över att höra min historia att han bjöd på specialbakad pizza, öl och shots med turkisk peppar(!). Det verkade som att han var stolt över någonting. Om det var för att en svensk lyckats lära sig turkiska nog att kunna beställa en pizza, eller om det var över att landet han en gång lämnat nu lockar till sig människor från hela världen, det grubblar jag fortfarande på.

GlobalPost: Making the move to Istanbul