Kalabaliken i Istanbul

10 turkiska filmer du borde se - del 4

2010-10-18T09:10:00.000-07:00

Del 4 -prisbelönt svidande samhällskritik

Çoğunluk (majoritet)

2010, regi: Seren Yüce

Allt jag någonsin försökt formulera om Turkiet. Det evinnerliga tjatandet om att Turkiets problem inte kan förklaras med skäggiga män som viftar med koranen, problemet sitter snarare i ett attitydknippe med paranoid nationalism och auktoritära tankemönster. Rätta dig i leden, försvara ditt land, gör som du blir tillsagd, slicka uppåt, sparka neråt och vad du än gör - låt bli att tänka själv.

Det här handar filmen Çoğunluk om, som nyligen vann pris för bästa film i Turkiets största filmfestival i Antalya. Fast budskapet kommer paketerat som en hård smäll på käften. Det gör ont och smärtan sitter i långt efteråt.

Huvudpersonen Mertkalk är en vanlig medelklasskille som åker runt i farsans fyrhjulsdrivna bil och slösar bort dagarna på shoppingcenter med sina grabbiga kompisar. Han är odräglig, likgiltig och hatisk. Han har inga som helst ambitioner med livet, men vem kan klandra honom. Pappa betalar. Pappa bestämmer. Pappa vet bäst. Pappa säger rätt och slätt att Mertkan ska göra sin militärtjänstgöring, gifta sig och sen ta över byggfirman. Det finns inget utrymme för Mertkan att ha några egna önskemål om livet.

Lika fastlåst i tillvaron, men med mer livsglöd, är Merkans flickvän Gül. Hon är kurd från östra Turkiet, inget Mertkan verkar bry sig nämnvärt om så länge han får ligga. Han behandlar henne som skit, och hon verkar inte heller förvänta sig nåt annat, även om hon försöker nå honom bakom hans likgiltiga fasad. Men Mertkans farsa är däremot inte likgiltig för flickvännens etnicitet.

- Du måste tänka på vem du umgås med. De där människorna kan man inte lita på, de vill dela vårt land, säger pappan i ett faderligt samtal på sängkanten i pojkrummet. Pressen är kompakt. Och rasistisk. Och vedervärdig. Och tyvärr en övertygande typisk fader-son relation i Turkiet.

Sonen hamnar i onåd hos fadern när han fyllekör hem från krogen och kvaddar den dyra landrovern. Intensiteten skruvas upp ytterligare. Skådespelandet är så bra att det blir obehagligt. Trots att huvudpersonen är en sån motbjudande idiot kan man inte låta bli att identifiera sig med honom. Han är så vanlig. Precis som vem som helst. Filmtiteln Çoğunluk betyder majoritet.

När jag kom ut ifrån bion igår mådde jag fysiskt illa. Jag var förbannad och uppriven. När ilskan lagt sig, frågade jag mig - vad är poängen med att göra en sån becksvart film? Först morgonen efter kom jag på svaret.

Att det produceras en så här träffsäkert kritisk film som dessutom belönas med pris på Turkiets största filmfestival - det är hopp. Oändligt mycket mer hopp än vad utdragna EU-förhandlingar inger.

10 turkiska filmer du borde se - del 3

2010-10-10T03:03:00.000-07:00

Tredje filmen, guldpalmsvinnare i Cannes 1982:

Yol (the Way)

1982, regi: Şerif Gören, manus: Yilmaz Güney

Trots att filmen har nästan 30 år på nacken är den ständigt aktuell i Turkiet. Filmen spelades in i hemlighet under de turbulenta åren kring militärkuppen 1980. Yilmaz Güney som satt i fängelse under tiden instruerade regissören Şerif Gören för inspelningarna. Senare rymde Yilmaz Güney från både fängelset och Turkiet och färdigställde filmen i Schweiz. Yilmaz Guney var en kontroversiell person i Turkiet, en vänsterintellektuell filmare med kurdiskt ursprung som spenderade stora delar av sitt liv i turkiska fängelser. Yol var förbjuden i Turkiet ända fram till 1999, inte så mycket för filmens innehåll utan för det var ett verk av Yilmaz Güney, sägs det.

Filmen då? Yol är ett oerhört snyggt berättat porträtt av det ruggiga och totalitära Turkiet i början av 80-talet. Filmen börjar i ett fängelse där vi bekantar oss med fem interner som ger sig iväg till sina hemtrakter i Östra Turkiet för en veckas permission. Men det är inte direkt någon schlager att komma hem. Militären gör livet surt med vägspärrar, utegångsförbud och brutalt övervåld. Men det är inte bara militärer som är skurkar. Med familjetraditioner och sociala svårigheter tycks vanliga människor klara sig utmärkt att dra ner varandra i skiten, utan militärens hjälp.

Den bärande historien handlar om en kurdisk man vars hustru varit otrogen, och enligt hederstraditionen förväntas han nu straffa henne med döden. Mannen tvivlar. Å ena sidan känner han sig förråd och pressen från omgivningen att försvara hedern är massiv. Å andra sidan har han i fängelset börja ifrågasätta traditionerna. Det hela ställs på sin spets när han tillsammans med hustrun går en lång sträcka genom de snötäckta bergen med mordisk köld. Ska han lämna henne att dö i kylan eller bära henne på sina axlar och därmed riskera att någon av dem kommer fram till värmen?

Yol är en film som förtjänar att kommas ihåg och ses om och om igen. Inte bara som ett tidsdokument om en mörk period i Turkiets historia. Utan också för dess socialrealistiska filmpoesi. En jävligt bra film helt enkelt, se den!

http://www.youtube.com/watch?v=KgfETY68tHU&feature=related

10 turkiska filmer du borde se- del 2

2010-10-09T08:15:00.000-07:00

Den andra rullen på min lista, en hårdkokt kultklassiker:

2. Ağır Roman (Cholera Street)

1997, regi: Mustafa Altıoklar

Det ska sägas på en gång - Ağır Roman är långt ifrån ett filmiskt mästerverk. En halvtaskig produktion, men filmens kultstatus i Turkiet är ändå välförtjänt. Filmen utspelar sig i Istanbuls fattiga slumkvarter där smågangstern Salih försöker komma upp sig i den undre världen och förälskar sig i en prostituerad.

När jag såg filmen för första gången kom jag osökt att tänka på den svenska 90-talsfilmen 30:e november. Och likheterna är många. Människor på samhällets botten som slåss med kniv och idkar älskog i pinsamt långa montagescener. Men Ağır Roman slår den svenska motsvarigheten på fingrarna med sin melodramatiska ådra, som är själva signumet för turkisk film och TV. Och för en gångs skull träffar den känslomässiga trumman rätt.

Ağır Roman betyder bokstavligen en hård roman. Och det är hårt som fan. Våld och misär. Här är det gatans lag som gäller och den är inte nådig. De kriminella porträtteras som sadistiska jävlar, men det finns också en rejäl portion romantiskt skimmer (det är ju ändå film för guds skull). En favoritscen är när två rivaliserande maffiosos är igång med att förgöra varandra i ett blodigt knivslagsmål - för att helt plötsligt avbrytas av sirenerna som tjuter för den årliga minnesstunden för landsfadern Atatürks död . Oförglömligt.

Kolla in scenen här:

http://www.youtube.com/watch?v=V9n4b9bg4YI

10 turkiska filmer du borde se

2010-10-08T02:38:00.000-07:00

Vansinnigt trött på att diskutera politik och samhälle. För många hetsiga vardagssamtal om det religiösa spöket och turkisk nationalism. Så jag gör precis vad vilken annan vettig människa som helst gör när diskussionerna blir för mycket. Jag ser på film. Sticker huvet i sanden och storkonsumerar turkiska filmer på bio och DVD-filmer inköpta ifrån ljusskygga piratbutiker. Härmedbums inleder jag därför en lista i tio delar om turkiska filmer du inte bör missa. Ett helt subjektivt urval av filmer jag sett de senaste två åren. Först ut är:

1. Korkuyorum Anne (Mommy I'm scared)

alternativ titel: Insan nedir ki? (What's a human anyway?)

2004, regi: Reha Erdem

Filmregissören Reha Erdem har aldrig rönt några större framgångar utanför Turkiet. Vilket är jävligt synd - för resten av världen vill säga. Hans filmer har ett unikt, skruvat filmspråk som är nästintill fulländat i Korkuyorum Anne.

Storyn är enkel, för att inte säga banal. Den unga taxichauffören Ali är filmens antihjälte. Han vaknar upp efter en olycka och har drabbats av minnesförlust. Han känner inte igen sig egen pappa, till den fordrande faderns stora förtret. Samtidigt blir Ali anklagad för att ha varit delaktigt i ett rån precis före olyckan, vilket leder till många absurda frågor - Är man skyldig om man varit med om ett rån men inte kan minnas det? Har man rätt att åberopa coolhetsfaktorn i att vara kriminell, även om man inte är säker på att man egentligen är det?

Filmen vecklar ut sig i sidospår kring Alis umgängeskrets av grannar, ett persongalleri med hysteriska karaktärer som är precis så enerverande, absurda och komiska att de blir trovärdiga som typiska grannar i Istanbul. Den rappa Woody Allenska dialogen - det vill säga två timmars konstant grälande - är för det mesta genialiskt, men blir lite tröttsamt mot slutet då det tappar fart. Skådespelarinsatser är lysande, inget man är bortskämd med i turkisk film. Särskilt utmärker sig skådespelerskan Işıl Yücesoy, en veteran i turkisk film. Hon spelar en neurotisk skräddare, som styr sin vuxna son med ett sånt tyranniskt hårt grepp att han knappt kan andas.

Filmen hämtar träffsäkert inspiration ifrån den turkiska verkligheten. Att bli omskuren som liten pojke, att bli inkallad till militären och bo kvar hos sina föräldrar upp i 30-årsåldern, är bara några av de frågor som manglas med både allvar och humor.

Korkuyorum Anne är en banbrytande film eftersom den är både rolig och smart, ovanlig kombination i det här landet. Väldigt många turkiska filmer är tyvärr varken eller. Men som sagt, Korkuyorum Anne är i en klass för sig. Se den!

Öst och Väst. När ska de mötas? (Då menar jag regioner i Turkiet)

2010-09-24T23:30:00.000-07:00

Pressuppbåd vid armenisk gudstjänst i kyrkan Akdamar, Östra Turkiet.

Första gudstjänsten på nästan hundra år. Foto: Franz von Bodelschwing

En märklig känsla har satt sig i maggropen. Är tillbaka i Istanbul efter en veckas resa i Östra Turkiet. På min resa pratade jag med Diyarbakirbor om det kurdiska modersmålet som möter på ständigt motstånd och besökte ruinerna till stadens gamla fängelse med en bekant som beskrev i detalj hur hans pappa torterades i åratal. Utanför staden Van deltog jag i den första armeniska gudstjänsten i den historiska kyrkan Akdamar på nära hundra år. Den historiska gudstjänsten lockade till sig nästan lika många journalister som armenier.

När jag väl är tillbaka i Taksim, Istanbuls innerstad, och träffar mina vänner vill de mest prata om...Istanbuls konstgallerier. I tisdags kväll blev flera gallerier i området Tophane attackerade av en mobb unga män som kastade tårgas och misshandlade fem galleribesökare. Mobben bestod av de boende i Tophane - ett konservativt slumområde som blivit attraktivt för gallerier på grund av billiga hyror + centralt läge. Typisk gentrifikations-ekvation. Om du är en trogen bloggläsare kanske du minns hur jag beskrev spänningen mellan kvarterets invånare och konstfolket i samband med en konstutställning i ett nedlagd hamam för några månader sen. Tisdagens attack skedde i samma område.

Flera av mina nära vänner var på något av gallerierna vid attacken. De berättar alla hur de vettskrämda tvingades fly från platsen, men den aggressiva folkmobben hack i häl. Trots allvaret har jag svårt att bli lika entusiastisk som mina vänner över attacken, och mina tankar springer lätt iväg när ämnet hamnar på bordet. Naturligtvis är det en gravt allvarlig incident och ingen ska tolerera att utsättas för våld. Punkt.

Men i relation till de livsöden jag hört om, och konsekvenserna av den pågående konflikten jag själv bevittnat i Östra Turkiet - så framstår den Istanbulitiska kulturelitens utsatthet som...blek.

Turkiska medier om attacken:

http://www.bianet.org/english/freedom-of-expression/124974-attack-on-art-galleries-in-istanbul

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=tophane-attack-on-art-galleries-more-than-meets-the-eye-2010-09-23

Svenskt valfläsk - Turkisk valkyckling

2010-09-11T02:49:00.000-07:00

Entusiastiska valförättare i turkiska lokalvalet, mars 2009.

Valet, valet, valet. Nej inte det om Reinfeldt eller Sahlin, Sverigedemokrater, rut, rot och ett par procentsatser hit och dit. Jag pratar om morgondagens folkomröstning för en ny konstitution i Turkiet.

Häromnatten på en takterass, med ett sällskap värdigt ett Bellmanskämt - en turk, en tysk, en svensk och en tjerkess (om än turkisk medborgare) var det såklart folkomröstningen som stöttes och blöttes.

- Äsch, jag tänker inte rösta. Vad är det för mening med det, sade turken.

- Jag kan inte identifiera mig med varken ja- eller nej-sidan. De är alla idioter, sa tjerkessen.

- Hur ska demokratin i den här landet någonsin fungera, när folk resonerar som ni gör, sa tysken.

- I Sverige har vi också val, sa svensken.

Tysken blev provocerad av våra bojkottande vänner. Bland de turkar vi omger oss med är det tydlig slagsida av kultursfärsbubblan i Istanbul, många av dem ställer sig utanför den turkiska partipolitiken. Och visst har tysken en poäng, men det är svårt för den som är utlänning att övertyga om det demokratiska ansvaret.

-Ja men se på demokratin i Europa, eller varför inte i ditt land Tyskland, de senaste hundra åren. Tycker du att det varit någon succé, frågade turken.

Och sådär fortsatte det. Klarsynthet är väl sällan det som präglar valdebatter ett par vänner emellan, särkilt inte efter ett par öl. Trots det finns det en fråga som har dröjt sig kvar i min skallen sen den kvällen. Hur mycket ansvar ligger hos den enskilde väljaren? Inte bara att faktiskt pallra sig iväg till valrunan, utan att införskaffa sig information om vad valalternativen innebär.

När jag jämför valet i Sverige med folkomröstningen i Turkiet, får jag en obehaglig känsla i maggropen. I det turkiska valet är det betydligt mer som står på spel än i det svenska. Rättsväsendets framtida utformning, militärens maktutrymme i samhället. Trots det pratas det inte så mycket om konstitutionsförändringarna i sig. Det turkiska valet handlar väldigt mycket om vilken sida man identifierar sig med. Den gamla medelklassen och nationalisterna på nej-sidan och de sämre bemedlade och mer religiöst präglade röstar ja, för att göra en grov generalisering. Medierna följer sina ägares partilinjer så hårt, att det är svårt att prata om någon oberoende information. Vilket är synd. För om den utbildade innerstadsklass som jag omges av ger upp att ens försöka sätta sig in i sakfrågorna, hur ska då övriga Turkiet ha en chans att göra det?

dn, svd

Pizzabagarens stora chock

2010-09-02T00:48:00.000-07:00

- VA, en svensk som pratar turkiska? Pizzabagaren kunde inte tro sina ögon. Eller öron. Pizzabagaren i min hemort Munkedal avbröt kavlandet och lämnade en stackars pizzadegsbulle som den var.

Därefter följde ett långt samtal med en salig blandning av turkiska och svenska. Om hur pizzabagaren kom till Sverige på 80-talet, om Turkiet då och nu, om hur det är att bo i Munkedal. Men varför jag som svensk valt att bosätta mig i Turkiet, landet som han själv lämnat, det kunde pizzabagaren inte riktigt förstå.

- Det är väl inget konstigt med det, sa pizzabagarens brorson, Istanbul kryllar av utlänningar. Brorsonen flyttade till Sverige ifrån Istanbul så sent som för ett par månader sen. Ett helt annat Turkiet än det som pizzabagaren lämnade i en tid präglat av militärkuppen 1980.

Och man kan inte annat än ge pizzabagarens brorson rätt. Istanbul kryllar av oss utlänningar. Européer och amerikaner. Men det finns också migranter från länder i Centralasien, Afrika och Mellanöstern, naturligtvis har de migrerat av helt andra anledningar och med andra förutsättningar.

För två år sedan var 73.000 utlänningar skrivna i Turkiet, vilket förmodligen är en minimal topp av det stora isberg av utlänningar som kommit hit utan att bemöda sig att skaffa uppehållstillstånd. Så, tänker du förmodligen nu, hur är det då med integrationen? Främlingfientligheten och lättplockade politiska poäng genom att skylla allt på invandringen? Njae. Visst finns det de grupper som upplever svårigheter och diskriminering, framförallt afrikanerna. För oss ifrån rika länder med eftertraktade pass är det mest gräddfilsföreträde, de gånger det är tal om någon åtskillnad.

Men i den turkiska offentligheten är invandringen något av en icke-fråga, och det förekommer inte så mycket varken av bu eller bä. Kanske för att det inte finns någon vidare välfärd som man kan anklaga invandrare för att parasitera på.

Det ska också tilläggas att pizzabagaren, trots att många frågetecken kvarstod, var så glad över att höra min historia att han bjöd på specialbakad pizza, öl och shots med turkisk peppar(!). Det verkade som att han var stolt över någonting. Om det var för att en svensk lyckats lära sig turkiska nog att kunna beställa en pizza, eller om det var över att landet han en gång lämnat nu lockar till sig människor från hela världen, det grubblar jag fortfarande på.

GlobalPost: Making the move to Istanbul

Istanbuls transvestiter och transexuella

2010-08-10T23:58:00.000-07:00

Ett par gator bortom turiststråken ligger transornas Istanbul. De brukar stå i fönstrena och locka kunder på dagarna. När mörkret faller intar de gatorna till fots, ofta i en grupp av ett par stycken. En och annan är oerhört vacker med perfekt sminkning och långa smala ben, men de flesta ser precis lika tragiska ut som deras livsöden förmodligen är.
För ett par månader sen, en sen natt, blev jag vittne till ett gräl mellan en lång, allt annat än vacker, transa och en torsk, som var två huvuden kortare än hon. Det handlade om pengar såklart. Transan var förbannad och tog den lilla satta torsken under armen och släpade med honom till Tarlabaşıs polisstation där hon förklarade situationen för en tjurig polis med en k-pist över bröstet.
- Den jäveln har inte betalat, sa hon.
Polisen var först ovillig att hjälpa transan, men efter att par människor instämde i transans klagosång så ropade polisen på ett par andra poliser. Som spöade skiten ur torsken. Sen delade min flickvän och jag en taxi med transan.
- Såg ni, polisen gav honom vad han förtjänade, sa hon med ett leende som räckte till öronen. Det var uppenbarligen en stor triumf.
Många gånger har jag frågat mig varför Istanbul har en så stor population av transvestiter och transexuella? En förklaring jag ofta fått höra är att det är ett arv från den Osmanska tiden då unga pojkar tränades till så kallade "köçek", som klädde sig som kvinnor och dansade utmanande, ofta var de också prostituerade.
En annan förklaring jag fått höra är att det är ett resultat av turkisk macho-kultur (eftersom det med macho-logik inte är något fel att vara den aktiva parten i sex mellan män), andra menar att
transpersonerna är offer för olyckliga omständigheter, frånvarande familjer, drogmissbruk eller våldtäkter i mycket ung ålder. En försörjningsmöjlighet för människospillror.
Den som vet mer får gärna upplysa mig!
Och för den som vill få en inblick i en istanbultransa leverne kan jag varmt rekomendera den lysande radiodokumentären "Istanbuls mörka måne". Det handlar om den kurdiska transan Esmeray i Istanbul, berättad med stort hjärta och ännu större berättarteknisk skicklighet av Gül Poyraz.

Radiodokumentär: Istanbuls mörka måne

Wikipedia om köçek

den obetydliga svensken

2010-08-02T06:56:00.000-07:00

- 'Isveçliyim' , jag är svensk. Minst ett par gånger om dagen slänger jag mig med den här frasen, som svar frågan på var jag kommer ifrån.

Och reaktionerna upphör aldrig att hänföra mig, jag tror tamejfan det är en anledning för mig att stiga upp om morgonen.

- Jaha, då har ni rika banker och ostar med hål i ditt land, är en vanlig rektion. De som inte förväxlar vårt fosterland med Schweiz, brukar naturligtvis prata om blondiner, IKEA och om vederbörande turk är vänster, pratar han/hon gärna om vilket mönstersamhälle Sverige är. När jag ber om något exempel på detta mönstersamhälle brukar det bli tyst.

Tro nu inte att jag klandrar turkarna för deras överlag taskiga kunskaper om Sverige, reaktionerna har snarare lett till att jag börjat ifrågasätta en idé jag tagit för givet i hela mitt liv; nämligen att Sverige är ett omtalat land. Väl ansett och respekterat där ute i den vida världen,

Kommer du ihåg den där killen i högstadiet? Han som alltid var duktigast på alla proven, rättrådig och förståndig, gick aldrig i närheten av rökrutan eller siktade på någon framgång med det täcka könet. Tönten, helt enkelt. Lyssnade du någonsin på vad han sa? Kommer du ens ihåg vad han heter? Han är Sverige.

För vi må vara hur mycket mönstersamhälle vi vill, ingen bryr sig nämnvärt. Ibland de tunga spelarna på nationernas arena, väger vi lätt som en flugskit. Och av någon outgrundlig anledning envisas vi med att hela tiden intala oss själva motsatsen. När det vankas bröllop i vår kära kungafamilj, som för övrigt rimmar klockrent med vår självbild som en modern och progressiv nation. Då är det ofattbart intressant att det kommer UTLÄNDSKA journalister och skriver om OSS!

Kan du ens tänka dig en motsvarighet i länder som Frankrike, England, USA eller Australien? - Vet ni, dom skriver om vårt land! I tidningen. Med bilder och allt. Titta hur viktiga vi är.

Effekten blir liksom den motsatta. Som spiken i kistan för min tes, kasta ett öga på artikeln i den turkiska tidningen Sabah:s engelskspråkiga upplaga. Det handlar om att det ska snart ska öppnas en H&M-butik i Istanbul, H&M - ett världskänt företag ifrån...

http://www.sabahenglish.com/economy/10080.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-sannsaga-spreds-i-varlden-1.1125262

folkomröstning, militärkupp och en turkisk gayikon

2010-07-30T00:24:00.000-07:00

- Vi turkar förstår oss inte på demokrati, vi har den underdåniga vördnaden för överheten i ryggmärgen. Vi saknar både modet och vanan att kritiskt ifrågasätta och det är därför vi har de politiker vi förtjänar.

Denna misantropiska utläggningen fick jag av en god vän, när jag frågade honom vad han ska rösta på. Om drygt en månad är det folkomröstning om en rad förändringar i konstitutionen.

- Det krävs en idiot för att välja sida i det här landet, fortsatte han. Röstar du på den sida som kallar sig vänster, så ger du din röst åt den nationalism som bär ansvaret för att det här landet är åt helvete. Ger du din röst åt högern, så stöder du den religiöst baserade idiotin som bär ansvaret för att landet förblir ett helvete.

Det är regeringspartiet, det högerreligiösa AKP-partiet som står bakom förslagen om konstitutionsförändringar. Det rör sig framförallt som förändringar inom rättsväsendet, till exempel om tillsättning av domare. Förändringarna innebär att militären kommer bli svagare.

Och det är naturligtvis ingen slump att valet hålls den 12:e september. Samma datum 1980 ägde den senaste militärkuppen i Turkiet rum, den blodigaste i Turkiets historia.

Kan inte låta bli att berätta en skröna jag hört med anknytning till militärkuppen 1980. Militärkuppens ledare Kenan Evren var på besök i det turkiska semesterparadiset Bodrum. Här gick han på en konsert med Zeki Müren, en älskad och högt respekterad skönsångare av klassisk turkisk musik och tillika Turkiets första gayikon. Trots att det finns ett sånt massivt motstånd emot homosexalitet här, finns det få människor som är så älskade som Zeki Müren. Jag har själv pratat med de mest homofobiska människor du kan få tag på, och deras kärlek till Zeki har inga gränser.

Hursomhelst - Generalen från militärkuppen, Kenan Evren, gick på konsert med Zeki Müren. Efter konserten ville han såklart ha ett litet samtal, dessa två respekterade herrar emellan. Båda brukade tilltalas som Pasha (även om de förtjänat sina titlar på olika sätt). Enligt skrönan så frågar generalen Zeki:

- Hördudu, jag är väldigt nyfiken på varför folket kallar dig för Pasha?

Zeki skrattade hjärtligt åt generalen och svarade:

- Ja du, den som folket inte kan kalla för bög kallar de för Pasha, min Pasha...

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-brak-om-turkiets-medlemskap-1.1144014

Möllansyndromet 2.0

2010-07-25T09:41:00.000-07:00

Gågatan Istiklal Cadessi är Istanbuls hjärta, här samlas hela stans invånare på fredagkvällar för att till olidlighetens gräns trängas med miljontals andra på väg till bion, spåtanten, vattenpipa-haket, trashiga technoklubben eller vafan som nu faller en i smaken som fredagsnöje.

Ni fattar poängen - Istiklal Cadessi är the shit. Och det är därför det är så absurt att man med bara fem minuters promenad därifrån, kommer till Tarlabaşı - ett kvarter kantat av slum, fattigdom och ett gatuliv skulle ställa Harlem i skamvrån.

Varje söndag är det grönsaksmarknad i Tarlabaşı. Pinfärska citroner, meloner, oliver, nybakat lantbröd, ägg och ostar säljs till löjligt billiga priser. Försäljarna är flinka, har nog aldrig gått därifrån med mindre än dubbelt så mycket grönskaker än jag hade för avsikt att köpa. Tarlabaşıs marknad är också det enda i Istanbul där jag hört människor prata än annat språk än turkiska (undantaget turister och utlänningar såklart). På Tarlabaşıs gator kan man höra kurdiska dialekter och en och annan arabisktalande. Och jag vet inte hur många gånger jag stött huvudet i väggen när jag försökt språka lite turkiska med alla ungar som springer omkring på gatorna. Tarlabaşıs invånare utgörs framförallt av inflyttade från Östra Turkiet. Kurder, romer men också afrikanska flyktingar - och en grupp transvestiter. De icke-önskades egen lilla enklav i Istanbul.

Men inte så länge till. För Istanbul stad har en plan för området. Gamla hus ska rivas, nya ska byggas, renoveras, området ska moderniseras och ansiktslyftas till oigenkännlighet. Dom kallar det utveckling. Och i utvecklingens namn kommer man naturligtvis att forsla bort fattiga människor och skrikande ungar långt bort ifrån centrala Istanbul.

Det var därför med blandade känslor jag gick på invigningsfest i Tarlabaşı. På en gata, insrpängd mellan familjer som spenderar dagarna sittandes på husportarnas trappsteg, har min vän låtit renovera en kåk. Han köpte huset för en spottstyver och såg till att hålla sig väl med grannarna genom att anlita dom som hantverkare. Efter ett halvårs snickrande och fixande har han nu ett färdigt femvåningshus i toppstandard mitt i slummen. När Istanbuls stad gentrifieringsplaner blir verklighet om några år, räknar han med att husets värde kommer flerdubblas. Framförallt unga utlänningar, européer, amerikaner, kulturarbetare - kort och gott - såna som jag, har fått upp ögonen för området. Och med oss, och våra pengar kommer förändringens första vindpust. Om några år spås Tarlabaşı vara the shit. Jag tvivlar på att hantverkar-grannarna kommer att vara kvar och bevittna förändringen.

http://www.hurriyetdailynews.com/n.php?n=gentrification-project-to-be-done-in-tarlabasi-2010-05-13

Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra

2010-07-18T09:58:00.000-07:00

Warsawas prideparad är en succé. Enligt BBC tågade några tusen i lördagens parad genom Warsawas gator och fick ett enormt gehör i världens medier.

En månad tidigare tågade 5.000 människor (se bilden till höger) genom Istanbul med regnbågsflaggor skanderandes slagord med krav på bättre HBT-rättigheter. Inte en enda svensk tidning bevakade Istanbuls parad i år. Inte ens HBT-siten QX bemödade sig att att skriva en rad.

Naturligtvis är paraden i Warsawa bättre nyhetsstoff, det är första gången en parad av den här kalibern genomfördes i Polen. Och missförstå mig rätt, jag är inte på något sätt missunnsam mot de polska demonstranterna. Men jag kan inte låta bli att fråga mig varför den turkiska motsvarigheten är så bortom jämförelse ointressant?

Om någon, nyhetsprioriteringen till trots, skulle råka vara intresserad;

Det mest uppseendeväckande med årets parad i Istanbul var den stora uppslutningen av anhöriga. Paradens tema gick under temat 'familj' och som slogan vände man på det homofobiska uttrycket 'DIKKAT, AILE VAR' som kan översättas ungefärligen 'varning för familjen'. Hundratals gay-mammor och pappor och andra familjemedlemmar tågade med dessa ord på plakat längs Istanbuls gator. Kontroversiellt så det förslår i Turkiet, där det trots en relativt stark och etablerad gayrörelse gjorts mycket små framsteg i familjesammanhang.

Turkiska vänsteraktivist-sajten Bianet om Istanbuls pride-parad (engelska)

Warszawas pride-parad:

DN SvD Sydsvenskan

Yoghurt-kriget

2010-07-14T04:22:00.000-07:00

- Turkarna drev bort den Grekiska minoriteten härifrån. Om de inte flyttade blev de avrättade.

Det berättade en svensk medelålders charterturist för mig och och mitt turkiska resesällskap. Han var solbränd och vinden fladdrade i den öppna skjortan på färjeturen mellan Turkiska turistidyllen Kaş och den lilla Grekiska ön Meis.

Jag svarade mannen att han hade rätt om folkfördrivningen, men att historien är aningens mer komplex än så. Efter första världskriget och den Turkiska republikens födelse kom Turkiet och Grekland överens om ett folkombyte i Lausanne-fördraget 1923. Enligt historiker förflyttades ungefär en miljon greker från Turkiet till Grekland och ca. 400.000 Turkar som var bosatta i Grekland till Turkiet.

Den svenska charterturisten såg förstummad ut. Av hans ansiktsuttryck att döma hade han aldrig hört talas om att det här tidigare. Det verkade som han trodde att det rörde sig om oprovocerad turkisk aggression mot grekerna. Den svenska charterturisten tänkte en sekund sen svarade han.

- Jaja, men det där beror ju på vilken version av sidorna man tror på.

Suck. Sorgligt nog känns det här som ett symptomatiskt resonemang kring Turkiets konfliktfyllda historia. Alla uppgifter som talar för att turkarna inte skulla vara de ondskefulla skurkarna i dramat ignoreras. Och tyvärr leder det till att turkiska nationalister lättvindigt kan vifta bort BEFOGAD kritik mot Turkiets historiska övergrepp och felsteg, som eurocentriskt nonsens.

För övrigt var det spännande om än lite märkligt, att korsa den turkisk-grekiska gränsen över en dag. Yoghurt, anis-sprit och grillspett. Same shit, different names. I Turkiet pratar man ständigt om likheterna med Grekland. Jag undrar just om Grekerna är lika glada i att påtala likheter med Turkiet.

En grek som uppenbarligen inte är det, är Yoghurtmannen Minas Karatzogli som nu erbjuds närmare 2 miljoner svenska kronor i skadestånd av Lindahls mejeriprodukter, för att ha fått pryda turkiska yoghurtförpackningar med sitt charmiga ansikte.

Jag kan inte annat än skratta inombords och önskar den gamle mannen all lycka på vägen. Kalí óreksi (smaklig måltid)!

Expressen Dn Sydsvenskan SvD GP

Kurdiskan erövrar Turkiet - i biosalongerna

2010-07-08T07:13:00.000-07:00

Konflikten mellan Turkiet och turkiska separatister handlar naturligtvis inte bara om språk, men det är definitivt en av konfliktens mest uppmärksammade slagfält . Kurdiska har varit ett förbjudet språk i årtionden, och lagförbud mot tungomålet har gett resultat. Många av dagens unga kurder i Turkiet kan idag knappt mer än några enstaka ord av de språk som var det självklara tungomålet för deras förfäder, Kurmanci och Zazaki.

Men den nuvarande regeringen har ansträngt sig för att lätta på situationen för kurdiskan, och det har nyligen startats radioprogram och TV-kanaler på de olika kurdiska dialekterna. Framstegen till trots, är de långt ifrån obehindrade fria språk. Förra året uppmärksammades en pregnant historia, 10-åriga Medya Örmek från Diyarbakır blev föremål för en förundersökning för att hon 'undervisat' sina jämnåriga kompisar i kurdiska. En historia som blev en världsangelägenhet efter ett reportage i franska Elle. Åtalet lade naturligtvis ned, men trots att jag läst allt jag kommit över om fallet, vet jag inte om hon kunde fortsätta att undervisa sina kompisar...

Ironiskt nog har det senaste filmåret i Turkiet varit en succé för kurdiskan (kurmanci). Tusentals biobesökare har sett filmer på ett språk som invånarna i östra Turkiet fortfarande motarbetas att prata offentligt.

Succéfilmen Min Dit har till och med en filmtitel på kurmanci som på svenska betyder 'jag har sett'. Filmen handlar om två syskon, 10-åriga Gulistan och hennes lillebror. Deras föräldrar blir offer för konflikten och syskonen måste klara sig själv på Diyarbakırs gator. En hjärtgripande historia, som trots det politiskt kontroversiella manuset charmat både biopublik och turkiska filmkritiker.

Dokumentärfilmen İki Dil Bir Bavul (två språk en resväska) handlar om en nyutexaminerad lärare från en turkisk storstad, som anländer till en liten kurdisk by i Östra Turkiet. Barnen kan inte ett ord turkiska och filmen följer lärarens, barnens och föräldrarnas minsta steg. Det är mycket vardag från ett gediget material filmat under ett års tid. Kameran väjer aldrig från att fånga frustrationen. Lärarens frustration över att inte kunna undervisa när barnen inte förstår (trots att han har ett tålamod från Gud), föräldrarnas frustration över myndighetsutövning och barnens frustration över att inte inte ha den blekaste aning om vad det är mannen med det lustiga språket vid katedern vill.

Filmen är också ett oumbärligt vittnesmål över det turkiska skolväsendets enorma fokus på den turkiska identiteten. Ramsor, sånger, historier - allt handlar om att vara turk och om Turkiets stolta historia och såklart - landsfadern Atatürk. I ett sådant klassrum finns det varken plats för ett kurdiskt språk, eller en kurdisk identitet.

Historien om den 10-åriga Medya Örmek:

http://www.todayszaman.com/tz-web/news-185633-10-year-old-faces-probe-for-teaching-kurdish-to-youngsters.html

Amerikanska GlobalPost om Min Dit:

http://www.globalpost.com/dispatch/turkey/100527/kurdish-film

Möllan-syndromet i Istanbul

2010-07-04T14:36:00.000-07:00

Gick på fest och drabbades av ett svårt fall av Möllan deja vu. Lägenheten var fylld till bredden med partysugna plus minus 30-åringar. Hälfen infödda, hälften utlänningar - alla uppenbara medelklasskids med fabless för ett liv bortom radhus-normen. Och som det yttersta beviset för detta ställningstagande har man sett till att placera sig i ett område kantat av sociala problem, ett gentrifieringsprojekt. Det skulle kunna vara Simrishamnsgatan eller kanske Söder, men nu råkade det vara i Tarlabaşı, Istanbul.

Trots att Tarlabaşı ligget ett stenkast från Istanbul hjärta, är området ökänt för sin kriminalitet, och områdets invånare är till det stora mantalet kurder och romer. Precis som så många andra utlänningar med kreativa ambitioner, bodde jag själv i Tarlabaşı i fem månader. Det är lätt att få tag på en lägenhet och hyrorna är billiga, speciellt med tanke på hur centralt det är. Kanske för att ytterst få infödda Istanbuliter ens skulle överväga att sätta sin fot där.

Så långt funkar Möllan-jämförelsen fint (även om Möllan kanske kommit längre i sin gentrifierings-mognad). Men på festen slog det mig att det finns en väsentlig skillnad.

För när festen nådde sin höjdpunkt upptäckte jag att en bekant från Nya Zealand hade på sig en t-shirt med en gigantisk varg. Vargen är dom fanatiska nationalisternas (läs kurdhatarnas) favoritsymbol i Turkiet. Är det en så bra idé att gå runt i dom här kvarteren med en varg på bröstet? frågade jag min vän. Åhh fan, svarade han och i en handvändning hade han bytte t-shirt. En av festens turkiska gäster kommenterade, åh det var fint av dig att visa hänsyn till dina grannar. Vad snackar du om, undrade Nya Zeeländaren. Jag tog av mig t-shirten för att jag inte ville bli nedslagen, i övrigt bryr jag mig inte nämnvärt om mina grannars liv. Dom får väl sköta sitt.

Cyniskt? Javisst, men på nåt sätt tycker jag att det finns någonting ärligt med min Nya Zeelädnska väns attityd. Han har bosatt sig i området för att det är billigt och lätt. Han kommer att flytta till ett annat området när han tycker att det passar, medan dom andra blir kvar i samma onda cirkel av arbetslöshet och utanförskap (förmodligen i ett annat område eftersom penningstarka utlänningar med kreativa ambitioner driver upp hyrorna). Ingen inbillar sig att det pågår nån slags integration på lika villkor. Alla är plågsamt medvetna om det finns en avgrundsdjup klyfta mellan vi och dom.

Den där lömska, falska vi-känslan som man ibland möts av på Möllan slår inte rot på ett ställe som Tarlabaşı. Och problemets kärna blir aningens mer tydligt när killen som du köper nattmaten av, varken är första eller andra generationens invandrare. Men på grund av sin sociala status och etniska tillhörighet räknas han ändå som en andra klassens medborgare. The poor stay poor, the rich get rich var det nån som sjöng.

Men jag måste medge att Möllan också har sina fördelar, det är stört omöjligt att få tag på en bra falafel i Tarlabaşı.

Radioinslag om Tarlabaşı av NPR från 2007:

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=11965693

Den skräckinjagande Svenska Försvarsmakten

2010-07-01T07:34:00.000-07:00

Idag lyckades Sverige kvala sig in på turkisk nyhetsplats. Tidningen Radikal är de välutbildade och vänster-intellektuellas självklara val i nationens tidningsflora. I dagens tidning hittar man, bland rapporteringar från oroligheter och våld i Mellanöstern och Centralasien, en liten artikel om...att svenska försvarsmakten lägger den obligatoriska värnplikten på hyllan. Nåja, det finns många böjelser uti herrens hage, och säkert till och med någon som tycker det här är intressant. Men det roliga i kråksvängen är bildvalet till artikeln. Är man lite konspiratoriskt lagd kan man ju inte låta bli att undra om inte Svenska Institutet haft ett finger med i spelet, för det är väl så här vi vill marknadsföra det svenska försvaret. Eller?

http://www.radikal.com.tr/Radikal.aspx?aType=RadikalDetay&ArticleID=1005653&Date=01.07.2010&CategoryID=81

Konsten att betrakta Turkiet

2010-06-29T13:58:00.002-07:00

Idag sände Sveriges Radio den första delen av fyra av med ena foten i Turkiet. Första programmet målade en personlig beskrivning av Turkarnas ekonomiska vardagsliv, om Istanbuls lyxlirare och om dem som knappt får det att gå runt. Underbart befriat från de typiska svenska medieklyschorna av Turkiet.

Det jag framförallt saknar i Sveriges skildringar av Turkiet, är bristen på fokus på den politiska och ideologiska rörelse som präglat det här landet mer än något annat de senaste 87 åren. Nämligen den turkiska nationalismen och Kemalismen - ideologin som grovt förenklat går ut på att följa landsfadern Atatürks inslagna bana. Den här ideologin har, med alla sina förtjänster och brister, gjort Turkiet till vad det är idag. Men får ytterst sällan något utrymme i svenska medier, trots att det inte saknas medie-intresse för Turkiet.

Det är som om man skulle beskriva dagens Sverige, och helt hoppa över Socialdemokraterna, arbetarrörelsen eller välfärdssamhället för att istället fokusera på Svear och Götar, vikingaskepp och ett evinnerligt tjat om kristen tro. Visst, Islam är inte en oviktig aspekt i Turkiet, men utan den viktigaste pusselbiten framstår det som om svenskar beskådar Turkiet på ett...självupptaget sätt. Det som vi inte redan vet är inte värt att berätta.

Häromdagen såg jag ett Turkiet-porträtt betraktat med hela andra glasögon. Dokumentärfilmen Pippa'ya Mektup (My letter to Pippa) började på sämsta tänkbara sätt, tendensiös sensationsjournalistik med taskigt foto och ännu sämre ljud. Filmen handlar om en Turkisk filmare som bestämt sig att fortsätta den resa, som den italienska konstnären Pippa Bacca gav sig ut på 2008. Iklädd brudklänning skulle Pippa Bacca lifta från Rom till Jerusalem, men kom aldrig längre än några mil öster om Istanbul där hon blev våldtagen och mördad.

Längs vägarna mot östra Turkiet samtalar den Istanbulitiska filmregissören med lastbilschaffisar, grönsaksförsäljande bilister, gamla gubbar och krumma gummor. De samtalade om män och kvinnor, om sexuella begär, våldtäkter, tillit och misstänksamhet. Och halvvägs genom Turkiet är dessa möten så oemotståndligt genuina och förutsättingslösa att den kassa inledningen helt är glömd och förlåten.

Emellan samtalen med de som plockar upp regissören, högläser hon brev som hon skrivit till den mördade Italienska liftaren. En rad slog an något särskilt hos mig, Regissören säger något i stil med:

Jag vill berätta för dig om mitt land. Landet som du aldrig fick se. Men jag vet inte hur jag ska kunna berätta så att du ska kunna förstå.

Den som fått vänja sig vid att bli betraktad utifrån vänder på kikaren. Det uppstår något. Jag har alldeles bestämt för mig att det kallas för dialog.

SR-serien med ena foten i Turkiet

DokumentärfilmenPippa'ya Mektup (My letter to Pippa)

konfliktjournalistik och turkisk pizza

2010-06-27T09:04:00.000-07:00

Häromdagen satt jag väntade på att min 'Pide' (avlång turkisk pizza) på ett snabbmatställe runt hörnet. Strax över mig fanns en gigantisk inramad affisch av Atatürk och strax bakom Atatürk skvalade de dramatiska nyheterna om det senaste terrordådet i Istanbul; 5 döda och 12 skadade efter ett bombattentat mot en buss med turkiska soldater (en av de döda var en 17-årig dotter till och en soldat). Den kurdiska separatistgruppen Kurdistan Freedom Hawks (TAK) har tagit på sig dådet. På TV-skärmen syntes bilder på de sörjande familjerna, likkistor svepta i turkiska flaggor. Har man bott här ett tag har man sett det förr.

- Nu är det igång igen, kommenterade 'Pide'-bagaren om nyheterna. Han var märkbart upprörd, men på ett trött sätt. Som om det var hans hustru som grälade med honom. Vad tänker du om det som har hänt, frågade jag.

- Va ska man säga, jag tänker på flickan. Vad var hennes brott? svarade han medan han serverade min 'Pide'.

Sen dess har jag sett ett par demonstationer med horder av unga män skandera slagord som "vi är alla turkiska soldater". Ingeting nytt, ingenting märkvärdigt. Däremot är det värt att nämna att det uppstått en viktig diskussion om medias tendens att kasta "ved på brasan" och spä på motsättningar och hat. Martyr-begravningar och intervjuer med familj och släkt, som precis förlorat anhöriga, tillhör vardagen. Det är mycket väldigt mycket känslor och väldigt lite distans, och påminner en hel del om de turkiska såpoperorna. Tidningsartiklar och radio-inslag följer samma recept.

De både dagstidningarna Zaman och Hürriyet har skrivit artiklar (på engelska) om bevakningen av den långvariga konflikten mellan turkiska staten och PKK. Rekommenderas verkligen, för den som är intresserad.

Nytt ljus på slöjan

2010-06-25T05:30:00.000-07:00

Den lilla huvudduken som väcker stora kontroverser är en lika het potatis i Turkiet, som i Frankrike eller Holland. Här är det förbjudet att bära slöja på Universitet och som anställd inom officiella institutioner som sjukhus och skolor. Det är dessutom otänkbart inom de flesta större företag, även om det inte är förbjudet enligt lag.

Den restriktiva politiken emot att täcka håret sträcker sig ända tillbaka till den turkiska republiken födelse, då Mustafa Kemal Atatürk snabbt förvandlade landet till en sekulär republik. Och i en sådan nation hörde det inte hemma med uråldriga nycker som fez och slöja, tyckte man (och tycker många fortfarande).

Igår publicerade den tidning Hürriet (som stödjer oppositionspartiet CHP) en artikel med en ny vinkel på slöjproblematiken. Turkiets slöjpolitik är en ekonomisk black om foten, eftersom välutbildad arbetskraft ställs utanför, menar nya forskningsrån.

Resultatet förvånar mig inte ett dugg. I de få fall jag kommit i kontakt med kvinnor i slöja här i Istanbul, är det ofta ambitiösa, flitiga och utbildade hjärnor under duken. Däremot är det en överraskning att en tidning som Hürriet, publicerar något som helst som skulle kunna tala till huvuddukens fördel. För bland Turkiets sekulära elit är motståndet mot slöjan kompakt.

En ung turkisk kvinna och god vän till mig, som tillhör Istanbuls bättre bemedlade samhällsklass uttryckte det hela så här:

- Det är en symbolfråga, om dom kan börja bära slöja på universitet, vad blir då nästa steg? Snart hamnar vi samma situation som Iran...

En annan vän som politiskt varken sympatiserar med den nationalistiska oppositionen eller högerreligiösa regeringen har en annan analys:

- Det sticker i ögonen på Turkiets gamla sekulära elit att det finns en helt ny generation unga kvinnor som vill skaffa sig en utbildning och karriär, utan en tanke på att lämna huvudduken bakom sig. Deras [den sekulära elitens] politik talar sitt tydliga språk; kvinnor kan väl visst få ha på sig slöjor om dom vill, men då ska dom fanimej stanna kvar i sina byar och vara fattiga och amma ungar, som dom alltid har gjort.

Hamam Project

2010-05-29T05:28:00.000-07:00

Vid fönsterna står män i vita brynjor och en och annan kvinna i slöja. De ser inte glada ut. De tittar ner på ett femtiotal ungdomar, de flesta utlänningar, som trängs på den snäva gatan Çukurcuma Caddesi i centrala Istanbul. Det är tisdag kväll, klockan närmar sig tolvslaget.

- Snälla gå in, vi vill inte har problem med grannarna. Ni kan röka där inne, säger Jesse Gagliardi. Ingen lyssnar.

Det är invigning för Hamam Project. En utställning i ett nedlagt historiskt turkiskt bad, hamam. Çukurcuma Hamam var inte vilket hamam som helst, utan en ökänd mötesplats för homosexuella. Berättelserna härifrån får Sodom och Gomorra att framstå som dygden själv.

Bilder från Hamam Project av Franz von Bodelschwingh.

Jesse Gagliardi högst upp till vänster och längst ner till höger.

- Det är samma grannar som för fyra år sen såg till att badet stängdes ner som nu kommer och klagar, säger Jesse, men det är också många i området som är nyfikna och kommer in och kikar. En del vänder i dörren vid åsynen av nakenfotografier och homoerotiska ljudinstallationer, några stannar kvar.

- Turkiska bad har varit en symbolisk plats för föreningen med det gudomliga. En ren kropp i en ren själ inför mötet med Gud före fredagsbönen. Men det har också varit en frizon för sexualitet och kroppsliga möten. Det förekom att mödrar tog med sina söners tilltänkta makar för att inspektera deras kroppar. Och från det här hamamet finns pikanta historier om manliga invigningsritualer och orgier.

Jesse Gagliardi, kom från Italien till Istanbul för ett halvår sen, genom ett Erasmus-utbyte som konststudent.

- Jag ville göra nåt mer än gå på konstföreläsningar, men hade varken pengarna eller lusten att göra en galleriutställning. Jag promenerade omkring på Istanbuls gator och blev helt besatt hur många övergivna byggnader det finns i en stad med 18 miljoner invånare. Av en ren slump kom jag i kontakt med ägaren till det nedlagda hamamet. Och ett par månader senare, tack vare många hjälpande händer, så står vi här idag på invigningsdagen, säger Jesse och ler nöjt. Han är snabb med att tillägga att de inte har fått ett ruttet öre av Istanbuls etablerade kulturinstitutioner, och tacka fan för det, säger han. En tydlig gliring åt kulturhuvudstadsåret fatala fiasko.

I självaste hjärtat av badhuset, med mosaikgolv och vattenkranar längs med väggarna, dom-tak som skapar en magisk akustik, spelar musikgruppen Doğaçlama traditionell turkisk musik. Tidigare under kvällen var här en perfomance av ett fransk konstnärskollektiv.

- Innehållet för utställningen har två dimensioner; transit och kroppen. Men den största behållningen för många besökare är kanske hamamet i sig, erkänner Jesse.

En man i fyrtioårsåldern dyker upp och vill prata med Jesse. Han bor tvärs över gatan och är förbannad över tvättlinorna med herrkalsonger som hängts upp på hamamets fasad. Jesse kämpar med sin taskiga turkiska, en av de turkiska konstnärerna är snabbt på plats och mer grannar dyker upp från ingenstans.

- Okej vi går och reder ut det här med Mehmhet Usta, gatans frisör och tillika byhövding. ett par minuter senare kommer Jesse tillbaka. Frisören är på vår sida, han sa att kalsongerna får vara kvar i två veckor till, skrattar Jesse. Festen fortsätter.

http://www.hamamproject.com/

Det heligaste av det heliga. Fotboll.

2010-05-24T03:24:00.000-07:00

Första gången jag kom till Istanbul, för två år sen rasade en häftig debatt i Turkiet. Orhan Pamuk hade blivit intervjuad av tyska der Spiegel om sin hatkärlek till fotbollen. På frågan om vad turkisk fotboll säger om nationens tillstånd svarade han:

Here [in Turkey] football is […] a machine to produce nationalism, xenophobia and authoritarian thinking.

Pamuk hade redan innan den här artikeln varit utsatt för en hårdför opinion som anklagat honom för att vara en profitör på utländskt turkhat. ”Han levererar västerlänningarna de lögner de vill höra om Turkiet för att sälja mer böcker”, var och är fortfarande ett vanligt resonemang. Fram till intervjun med der Spiegel hade de flesta tidningskolumnister, akademiker och intellektuella försvarat Pamuk. Men efter Spiegel-intervjun vände vinden. Hans kritiska uttalanden om nationalismen, militärens makt och om det armeniska folkmordet kunde man motvilligt svälja. Men att ge sig på den turkiska Fotbollen. med stort F. Inför utlänningar. Måttet var rågat.

Vad som anses som tabubelagt att kritisera i Turkiet är inte så givet. Religionen är definitivt inte den heligaste kon, som man lätt kan tro från ett europeiskt perspektiv. Nationalismen och republikens historia är betydligt svårare. Men heller inte stört omöjligt. Titt som sätt publiceras krönikor av tidningskolumnister om missförhållanden i armén och kurdernas bristfälliga rättigheter. Det är milt uttryckt inte alltid populärt och skribenterna riskerar varje gång åtal enligt lagparagraf §301, som förbjuder kritik av turkiskheten. Men de flesta krönikor passerar obemärkt förbi. Och av allt att döma höjs ribban för vad man kan säga offentligt. Så länge det inte handlar om Fotbollen.